Så jag har spenderat mesta delen av dagen i sängen då det gjort super ont att andas och jag har inte kunnat gå uppför trappor utan att få syrebrist och hyperventilera... så jag försöker vila upp mig så jag kan rida imorgon. Dock så var jag på matte provet och förvånadsvärt nog så kommer jag nog klara det. Jag gjorde alla uppgifter utom två. det kändes lätt och jag gjorde alla A och C uppgifter för första gången någonsin! Jag börjar nästan tro på vad specialpedadogen sa. Han sa att jag inte har problem med matten utan koncentrationen och att lösa och tyda uppgifterna. Då trodde jag inte på honom men det kändes så lätt idag!! 

Men i alla fall jag tänke skriva av mig om en sak... jag minns och fattar knappt inget länge. men jag var av och på med en kille i tre år. jag älskade honom verkligen. det var äkta, annars hade jag inte gått tillbka efter alla dom gånger han krossade mitt hjärta. han var i alla fall inte som alla andra och jag insåg väl inte hur messed upp han var förrens det var för sent. I alla fall tillslut orkade jag inte med alla svek, allt on och off. att han vägrade ha sex med mig osv. Jag orkade inte, så jag gjorde slut. Sedan vägrade han svara på mina meddelanden IGEN... och jag vart ihop med killen jag är ihop med nu. jag ville inte skriva ett opersonligt meddelande med han och jag försökte berätta flera gånger men tillslut orkade jag inte försöka och vi la upp en hångel bild på snapchat och han tappade fattningen lite. Så jag minns inte mkt... men jag tor att han skrev till minkille i hopp om att jag inte skulle läsa det. han skrev att han skadat sig själv till den punkt att hans kropp inte orkade mer och att han... hans skulle typ dö och jag har panik för i så fall är det MITT fel... mitt fel... mitt fel.... mitt fel.... vrf kan jag inte ens gråta? Jag vill gråta... jag .... jag vill gråta och skrika och få ut allt.... men jag sitter här. Har panik... men är tom... helt tom....

Depression... den kommer i många former. Det finns dom perioder då jag får panikattacker minst varje timme och man får gå ifrån lektionerna, lägger sig på toan och försöker att vara diskret. Och under nätterna kan dom vara upp till en timme långa och utmattande. 

Sedan finns det dom perioder då man stirrar rakt fram. Hela tiden, känslolös men ändå inte. det känns som om någon huger dig ständigt i bröstet. Men man är kall och går, man kan finna sig själv stirra in i en vägg i en hhalvtimme utan att tänka på något alls. 

Det finns dom perioder benen inte vill bära, allt som kretsar i huvudet är tankar på att få skära sig och att dö. Var man än kollar ser man självmordscenarier. Kollar man mot vägen och det kommer en bil så ser man sig själv bli påkörd. och det värsta är det det är den sköna perioden för det känns så bra... när mans ser sig själv dö... och det känns så skönt att få skära djukpt in i armen och jag saknar det så sjukt mkt att det gör on. Att få hålla i ett pennvessar blad och pressa det mot handleden. Känna smärtan bedöva allt annat i din kropp och sedan se blodet droppa. Det känns så fint och vackert. så underbart.

Men sen inser man hur sjuk man är, men det är ingen som vill hjälpa, så man fullföljer och stället sig framför en bil... dock gick jag av när jag tyckte synd om dom i bilen. Nu kan jag inte längre göra sådant för min älskling håller mig stark... men... ibland känns det som... ett skär är ingenting... ellerhur? eller två.... eller några till. Men jag är för rädd för att han inte ska kunna kolla på mig utan att bli rädd. 

Jag är rädd...

När man levt så ensamt som jag, flera gånger har jag trott att jag haft vänner. mend et har alltid visat sig att jag blivit utnyttjad eller så såg inte dom mig som deras vän utan bara någon att va med när ingen roligare fanns till hands. jag berättade allt för dom och trodde dom var mina bästa vänne men det var aldrig så som det var. Kune inte prata med mina föräldrar: jag gick i trean när jag fick min mens och kunde inte prata med något om det. Fattade inget och var förvirrad och lost. Rädd men framför allt ensam. Jag har alltid varit ensam. Så finns det vissa som postar deppiga statusar på fb och instagram och dom får hur många kommentarer som hälst av folk som vill stötta dom... jag gjorde så en gång... ingen brydde sig. och det gör ingen nu heller. Det har ingen någonsin gjort. Jag har alltid kämpat ensam och så finns det dom som har hur många vänner som hälst som stöttar dom men som inte kan inse hur lyckliga dom borde vara över dom vänennerna. Det gör mig så arg.

Snälla människror när ni har vänner, föräldrar och folk som stöttar er behöver ni inte lägga upp o klaga på fb och instagram och gnugga det i ansiktet på folk som sitter där rädd och ensamna medans ni SKRYTER om hur många ni har som bryr er. Det får mig att må illa vad ni gör. Jag klarar inte av otacksamma människor. Jag är sjukt tacksam över så mkt, jag är ofta väldigt posivtiv även fast det kasnke inte har märkts nu på ett tag då jag bytt skola och det är mkt nytt och saker som inte är som vanligt. Min aspberger hatar när saker och ting inte är som det brukar och folk tycker jag är negativ men det är inte jag som pratar det är min aspberger. 

Så ... jag antar att jag ska runada av det här.... mår verkligen inge bra i natt, jag försöker hållla mig borta från blad och annat som kan skada mig. försöka. Inte för min skull men för min älsklings. För han är mitt allt och han får det att funka. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, de var ett bra tag sedan nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen. Bloggen har inte varit aktiv på så länge. Men men, ville nog mest bara dela med mig av en dikt.      Mobilen vägrade ju klistra in den... men men. Fick bli en screens...

Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på...

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat...

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis...

jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit.  ...