Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på allt annat än det som betyder något. Men saker smyger alltid tillbaks vare sig jag vill det eller inte... 

Sitter och försöker få mig själv att acceptera att jag kommer fira min 18: onde födelsedag själv och att de är okej att vara såhär ensam. Att i år blir allt annorlunda. Först kommer Julafton, jag kommer sitta själv här på vreta eller försöka hitta någon annan stans att stanna. Sitta ensam och laga till spaghetti eller makaroner eller något av de vanliga, försöka undvika att tänka på att inget kommer bli som de en gång var. Försöka att inte tänka på att mina pappa som jag faktiskt gillar inte får ha sin dotter hemma pga av att hans fru inte kan spendera 1minut i samma rum som henne utan att håna, trakassera och manipulera henne... mamma blir nog bara glad... men pappa tycker jag synd om. Funderar på att kanske försöka träffa honom och farmor en liten sväng och undvika alla andra. Jag är farmors ända barnbarn, och jag blir tårögd varje gång jag tänker på att jag kanske inte kommer träffa henne igen... hon e så gammal... jag hoppas jag hinner träffa henne.... 

allt känns så fel och konstigt. Men jag klarar inte att gå tillbaka. Jag klarar inte en till mardröms jul. Julafton är den hemskaste högtiden. Utpressningen vid julbordet där hon tar och hånar alla mina vänner/killar hon träffat... jag klarar inte bråken jag klarar det inte längre. De är slut o de känns rätt att de e slut men allt känns så... 

Sedan har vi min födelsedag som helt plötsligt inte existerar i deras liv längre... men i mitt gör det de... och de är på ett liv... mitt i veckan en onsdag.. när alla mina vänner har åkt hem... o jag kommer få blåsa ut mina egna ljus o sjunga en liten sång... o jag inser att många gör de... jag är så lååångt ifrån ensam som man kan komma men det är extremt jobbigt första gången och jag har redan panik över de... jag ångrar inte mitt val! Men det känns som jag dör lite inom mig... känns som jag slits i bitar, Jag känner mig så ensam... jag behöver någon... någom som bara pratar med mig. Jag saknar mänsklig närhet.. jag känner mig bara så utanför allting som existerar... jag behöver en riktig vän... 

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat mig. Och jag jagade honom och försökte komma ikapp medan livet rasade ikring mig och jag ville bara fortsätta sova så att jag kunde lösa allting. Ställa allting till rätta. Men sedan så vaknade jag i alla fall och va tvungen att inse att de aldrig skulle kunna fixas. Så jag låg och försökte distrahera mig själv och bara komma på andra tankar ett bra tag. Youtube is my life typ. Sedan fick jag ta tag i saker. Gå upp, äta något, städa, diska osv osv... lite som "in your face" till mina "föräldrar" som inte tror att jag kan sköta ett hushåll... idioter. 

Ett tag nu så har jag som jag skrev i förra inlägget varit inne på tinder. Och där inne hittar man alla möjliga människor. Allt från totalt sjuka, fuck boys, snälla, konstiga - det finns allt. bara att välja och vraka. Men oftast som de är med dom flesta - så hittar man alltid något man stör sig på. Sedan om de e rasistiska åsikter, sexistiska, utseende osv de varierar. Men, jag lyckades hitta en person som jag verkligen klickade med från början och som delade mina åsikter (erhm och som sitter bakom mig och rättar mina stavfel xD). Så vi pratade och vi ... vi bara lärde känna varrandra och pratade i evigheter. Timmar, dagar, veckor. Och tillslut så skulle vi träffas. 

För att inte få falska förhoppningar, bli sviken eller... våldtagen eller något av allt annat som hänt och som jag vet kan hända igen så försökte jag tänka så lite på det som möjligt och bara ta det som de kommer. Han ringde när han klev av bussen och det sjukaste någonsin hände... första liksom... blicken.. och all spänning och osäkerhet bara försvann och vi har praktiskt taget betett oss som om vi kännt varrandra i en evighet. Allt känns så naturligt och så perfekt. Skummaste någonsin. När jag möter folk är det alltid spänning, jag är nervös, akward och om någon berör mig så känns det som allt allt ikring mig rasar till bitar, världen går under och jag blir inlåst i ett rum föralltid med min mamma... men allt och jag menar ALLT släppte... och de är den mest fantastisk känsla jag kännt. 

Under alla dessa frågor, ångest, depression och förvirring var det sjukt länge sedan jag kunde slappna av och känna mig hemma... jag minns knappt senaste gången jag kände mig trygg och säker. Jag har knappt kommit ihåg känslan av att inte konstant vara på gång att hoppa till och skydda mig från ett slag eller hårda ord. Men för första gången på så sjukt länge känner jag mig, glad, levande och TRYGG... och på något sätt känns det som att drömmen jag vaknad till i natt inte kommer komma tillbaka för den personen känns inte relevant längre. Det känns som att jag kan gå vidare och en ny person kanske dyker upp i drömmarna. Och det känns så skönt att kunna släppa den delen och gå vidare. För nu har jag någon annan jag känner mig trygg hos, som gör mig glad, som får mig att må awsome. Och även fast han åker hem imorgon känns det som att jag kommer kunna leva på denna känslan ett bra tag framöver. Och det finns inget jag behövde mer än detta <3 

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis som att jag vore bipolär med sjuka highs and lows. Ena stunden dansar jag och sjunger till "Life is a highway" och nästa kan jag inte andas och ligger och skakar på golvet av denna sjuka rädsla och ångest över hur detta kommer gå, om jag kommer lyckas, om jag kommer klara mig, vad som kommer hända, hur fixar man räkingar? Var får jag pengar till räkningar? Var får jag pengar till att plugga vidare? Var bor jag under de kommande loven? Vem bestämmer om jag hamnar i koma? Hur ändrar jag den personen? Livsförsäkring? Vad händer om jag dör? osv osv osv så sjukt många frågor som gör mig så rädd och paranoid men åt andra sidan så är ju misshandeln över. Men jag är ensam. Men jag slipper de eleaka manipulativa kommentarerna. Men nu har jag inget och kan inte längre be om stödpengar när mina är slut. Men jag slipper få skuldkänslor jag inte borde ha som endast är placerade där genom manipulation. Ja men nu kan jag göra vad jag vill, jag bestämmer och kan fokusera på frammtiden.... o så fortsätter det i en evighet så humöret går upp och ner upp och ner upp och ner.... gahh jag tror jag blir galen 

Met det ät för det bättre. 

Eller hur?

Eller intalar jag mig bara det?

vad ska jag göra nästa jul? jag kan inte fira med släkten? 

Det löser sig, du kan säkert hitta något. 

Men... men...

GAHHHH IM GOING INSANE!

Okej Emilia.... nej Ksenija... nej Emilia... nej Ksenija - fucking andas. Snälla. Det hjälper inte att göra såhär. men vad fan ska man göra? Så stora val, stora förändringar. Jag fick min adhd diagnos efter typ 9års kämpande.... thats awsome. Fokusera. fokusera! Det är skola nu och jag måste försöka fokusera och få bra betyg. Jag måste lyckas, med allt. Jag får inte misslyckas. Åh gud lås in mig på psyk *djupt andetag* nej jag klarar detta. Paint on a smile and just roll with it. Ta det som det kommer, flörta med folk på tinder bara för att hitta nya vänner och inte va så sjukt jävla ensam. Well de har ju inte varit helt tokigt faktiskt. Men nu håller jag på att förlora min bästa vän... nej nej NEJ fokusera på bra! ... jag tappade alla ord. Allt försvann. Jag vill bara ligga här och stirra ut i inget o lyssna på musik men jag blir rastlös på 0.1 sekund... o jag har panik över ALLT men jag e glad över allt... my guilty pleasure is spray grädde. Om du ville veta.... anteckna gärna. Ja precis och du får gärna skriva "Ksenija´s guity...." yeah thats right. Jag fattar inte riktigt vad jag skriver ibland. tror inte en vanligt person kan hänga med i vad jag skriver eftersom jag skriver direkt ur tanke. ingen struktur, inga regler. Jag lever inte i en jävla låda med uppsats regler. Jag är fucking fri och tycker du att jag inte skriver som jag ska så... vafan läser du för? Försvinn! 

För er som faktiskt kom såhär långt... wow! Jag är imponerad över att någon ens brydde sig nog för att klicka sig hit. Tack så mkt! Och god natt. Jag hoppas era liv är lugnare än mitt är just nu.