Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat mig. Och jag jagade honom och försökte komma ikapp medan livet rasade ikring mig och jag ville bara fortsätta sova så att jag kunde lösa allting. Ställa allting till rätta. Men sedan så vaknade jag i alla fall och va tvungen att inse att de aldrig skulle kunna fixas. Så jag låg och försökte distrahera mig själv och bara komma på andra tankar ett bra tag. Youtube is my life typ. Sedan fick jag ta tag i saker. Gå upp, äta något, städa, diska osv osv... lite som "in your face" till mina "föräldrar" som inte tror att jag kan sköta ett hushåll... idioter. 

Ett tag nu så har jag som jag skrev i förra inlägget varit inne på tinder. Och där inne hittar man alla möjliga människor. Allt från totalt sjuka, fuck boys, snälla, konstiga - det finns allt. bara att välja och vraka. Men oftast som de är med dom flesta - så hittar man alltid något man stör sig på. Sedan om de e rasistiska åsikter, sexistiska, utseende osv de varierar. Men, jag lyckades hitta en person som jag verkligen klickade med från början och som delade mina åsikter (erhm och som sitter bakom mig och rättar mina stavfel xD). Så vi pratade och vi ... vi bara lärde känna varrandra och pratade i evigheter. Timmar, dagar, veckor. Och tillslut så skulle vi träffas. 

För att inte få falska förhoppningar, bli sviken eller... våldtagen eller något av allt annat som hänt och som jag vet kan hända igen så försökte jag tänka så lite på det som möjligt och bara ta det som de kommer. Han ringde när han klev av bussen och det sjukaste någonsin hände... första liksom... blicken.. och all spänning och osäkerhet bara försvann och vi har praktiskt taget betett oss som om vi kännt varrandra i en evighet. Allt känns så naturligt och så perfekt. Skummaste någonsin. När jag möter folk är det alltid spänning, jag är nervös, akward och om någon berör mig så känns det som allt allt ikring mig rasar till bitar, världen går under och jag blir inlåst i ett rum föralltid med min mamma... men allt och jag menar ALLT släppte... och de är den mest fantastisk känsla jag kännt. 

Under alla dessa frågor, ångest, depression och förvirring var det sjukt länge sedan jag kunde slappna av och känna mig hemma... jag minns knappt senaste gången jag kände mig trygg och säker. Jag har knappt kommit ihåg känslan av att inte konstant vara på gång att hoppa till och skydda mig från ett slag eller hårda ord. Men för första gången på så sjukt länge känner jag mig, glad, levande och TRYGG... och på något sätt känns det som att drömmen jag vaknad till i natt inte kommer komma tillbaka för den personen känns inte relevant längre. Det känns som att jag kan gå vidare och en ny person kanske dyker upp i drömmarna. Och det känns så skönt att kunna släppa den delen och gå vidare. För nu har jag någon annan jag känner mig trygg hos, som gör mig glad, som får mig att må awsome. Och även fast han åker hem imorgon känns det som att jag kommer kunna leva på denna känslan ett bra tag framöver. Och det finns inget jag behövde mer än detta <3