Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på allt annat än det som betyder något. Men saker smyger alltid tillbaks vare sig jag vill det eller inte... 

Sitter och försöker få mig själv att acceptera att jag kommer fira min 18: onde födelsedag själv och att de är okej att vara såhär ensam. Att i år blir allt annorlunda. Först kommer Julafton, jag kommer sitta själv här på vreta eller försöka hitta någon annan stans att stanna. Sitta ensam och laga till spaghetti eller makaroner eller något av de vanliga, försöka undvika att tänka på att inget kommer bli som de en gång var. Försöka att inte tänka på att mina pappa som jag faktiskt gillar inte får ha sin dotter hemma pga av att hans fru inte kan spendera 1minut i samma rum som henne utan att håna, trakassera och manipulera henne... mamma blir nog bara glad... men pappa tycker jag synd om. Funderar på att kanske försöka träffa honom och farmor en liten sväng och undvika alla andra. Jag är farmors ända barnbarn, och jag blir tårögd varje gång jag tänker på att jag kanske inte kommer träffa henne igen... hon e så gammal... jag hoppas jag hinner träffa henne.... 

allt känns så fel och konstigt. Men jag klarar inte att gå tillbaka. Jag klarar inte en till mardröms jul. Julafton är den hemskaste högtiden. Utpressningen vid julbordet där hon tar och hånar alla mina vänner/killar hon träffat... jag klarar inte bråken jag klarar det inte längre. De är slut o de känns rätt att de e slut men allt känns så... 

Sedan har vi min födelsedag som helt plötsligt inte existerar i deras liv längre... men i mitt gör det de... och de är på ett liv... mitt i veckan en onsdag.. när alla mina vänner har åkt hem... o jag kommer få blåsa ut mina egna ljus o sjunga en liten sång... o jag inser att många gör de... jag är så lååångt ifrån ensam som man kan komma men det är extremt jobbigt första gången och jag har redan panik över de... jag ångrar inte mitt val! Men det känns som jag dör lite inom mig... känns som jag slits i bitar, Jag känner mig så ensam... jag behöver någon... någom som bara pratar med mig. Jag saknar mänsklig närhet.. jag känner mig bara så utanför allting som existerar... jag behöver en riktig vän...