Hej, de var ett bra tag sedan nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen. Bloggen har inte varit aktiv på så länge. Men men, ville nog mest bara dela med mig av en dikt. 

Mobilen vägrade ju klistra in den... men men. Fick bli en screenshot. Vi får se om jag uppdaterar er och bloggen igen. Skulle ni vilja det? 

Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på allt annat än det som betyder något. Men saker smyger alltid tillbaks vare sig jag vill det eller inte... 

Sitter och försöker få mig själv att acceptera att jag kommer fira min 18: onde födelsedag själv och att de är okej att vara såhär ensam. Att i år blir allt annorlunda. Först kommer Julafton, jag kommer sitta själv här på vreta eller försöka hitta någon annan stans att stanna. Sitta ensam och laga till spaghetti eller makaroner eller något av de vanliga, försöka undvika att tänka på att inget kommer bli som de en gång var. Försöka att inte tänka på att mina pappa som jag faktiskt gillar inte får ha sin dotter hemma pga av att hans fru inte kan spendera 1minut i samma rum som henne utan att håna, trakassera och manipulera henne... mamma blir nog bara glad... men pappa tycker jag synd om. Funderar på att kanske försöka träffa honom och farmor en liten sväng och undvika alla andra. Jag är farmors ända barnbarn, och jag blir tårögd varje gång jag tänker på att jag kanske inte kommer träffa henne igen... hon e så gammal... jag hoppas jag hinner träffa henne.... 

allt känns så fel och konstigt. Men jag klarar inte att gå tillbaka. Jag klarar inte en till mardröms jul. Julafton är den hemskaste högtiden. Utpressningen vid julbordet där hon tar och hånar alla mina vänner/killar hon träffat... jag klarar inte bråken jag klarar det inte längre. De är slut o de känns rätt att de e slut men allt känns så... 

Sedan har vi min födelsedag som helt plötsligt inte existerar i deras liv längre... men i mitt gör det de... och de är på ett liv... mitt i veckan en onsdag.. när alla mina vänner har åkt hem... o jag kommer få blåsa ut mina egna ljus o sjunga en liten sång... o jag inser att många gör de... jag är så lååångt ifrån ensam som man kan komma men det är extremt jobbigt första gången och jag har redan panik över de... jag ångrar inte mitt val! Men det känns som jag dör lite inom mig... känns som jag slits i bitar, Jag känner mig så ensam... jag behöver någon... någom som bara pratar med mig. Jag saknar mänsklig närhet.. jag känner mig bara så utanför allting som existerar... jag behöver en riktig vän... 

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat mig. Och jag jagade honom och försökte komma ikapp medan livet rasade ikring mig och jag ville bara fortsätta sova så att jag kunde lösa allting. Ställa allting till rätta. Men sedan så vaknade jag i alla fall och va tvungen att inse att de aldrig skulle kunna fixas. Så jag låg och försökte distrahera mig själv och bara komma på andra tankar ett bra tag. Youtube is my life typ. Sedan fick jag ta tag i saker. Gå upp, äta något, städa, diska osv osv... lite som "in your face" till mina "föräldrar" som inte tror att jag kan sköta ett hushåll... idioter. 

Ett tag nu så har jag som jag skrev i förra inlägget varit inne på tinder. Och där inne hittar man alla möjliga människor. Allt från totalt sjuka, fuck boys, snälla, konstiga - det finns allt. bara att välja och vraka. Men oftast som de är med dom flesta - så hittar man alltid något man stör sig på. Sedan om de e rasistiska åsikter, sexistiska, utseende osv de varierar. Men, jag lyckades hitta en person som jag verkligen klickade med från början och som delade mina åsikter (erhm och som sitter bakom mig och rättar mina stavfel xD). Så vi pratade och vi ... vi bara lärde känna varrandra och pratade i evigheter. Timmar, dagar, veckor. Och tillslut så skulle vi träffas. 

För att inte få falska förhoppningar, bli sviken eller... våldtagen eller något av allt annat som hänt och som jag vet kan hända igen så försökte jag tänka så lite på det som möjligt och bara ta det som de kommer. Han ringde när han klev av bussen och det sjukaste någonsin hände... första liksom... blicken.. och all spänning och osäkerhet bara försvann och vi har praktiskt taget betett oss som om vi kännt varrandra i en evighet. Allt känns så naturligt och så perfekt. Skummaste någonsin. När jag möter folk är det alltid spänning, jag är nervös, akward och om någon berör mig så känns det som allt allt ikring mig rasar till bitar, världen går under och jag blir inlåst i ett rum föralltid med min mamma... men allt och jag menar ALLT släppte... och de är den mest fantastisk känsla jag kännt. 

Under alla dessa frågor, ångest, depression och förvirring var det sjukt länge sedan jag kunde slappna av och känna mig hemma... jag minns knappt senaste gången jag kände mig trygg och säker. Jag har knappt kommit ihåg känslan av att inte konstant vara på gång att hoppa till och skydda mig från ett slag eller hårda ord. Men för första gången på så sjukt länge känner jag mig, glad, levande och TRYGG... och på något sätt känns det som att drömmen jag vaknad till i natt inte kommer komma tillbaka för den personen känns inte relevant längre. Det känns som att jag kan gå vidare och en ny person kanske dyker upp i drömmarna. Och det känns så skönt att kunna släppa den delen och gå vidare. För nu har jag någon annan jag känner mig trygg hos, som gör mig glad, som får mig att må awsome. Och även fast han åker hem imorgon känns det som att jag kommer kunna leva på denna känslan ett bra tag framöver. Och det finns inget jag behövde mer än detta <3 

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis som att jag vore bipolär med sjuka highs and lows. Ena stunden dansar jag och sjunger till "Life is a highway" och nästa kan jag inte andas och ligger och skakar på golvet av denna sjuka rädsla och ångest över hur detta kommer gå, om jag kommer lyckas, om jag kommer klara mig, vad som kommer hända, hur fixar man räkingar? Var får jag pengar till räkningar? Var får jag pengar till att plugga vidare? Var bor jag under de kommande loven? Vem bestämmer om jag hamnar i koma? Hur ändrar jag den personen? Livsförsäkring? Vad händer om jag dör? osv osv osv så sjukt många frågor som gör mig så rädd och paranoid men åt andra sidan så är ju misshandeln över. Men jag är ensam. Men jag slipper de eleaka manipulativa kommentarerna. Men nu har jag inget och kan inte längre be om stödpengar när mina är slut. Men jag slipper få skuldkänslor jag inte borde ha som endast är placerade där genom manipulation. Ja men nu kan jag göra vad jag vill, jag bestämmer och kan fokusera på frammtiden.... o så fortsätter det i en evighet så humöret går upp och ner upp och ner upp och ner.... gahh jag tror jag blir galen 

Met det ät för det bättre. 

Eller hur?

Eller intalar jag mig bara det?

vad ska jag göra nästa jul? jag kan inte fira med släkten? 

Det löser sig, du kan säkert hitta något. 

Men... men...

GAHHHH IM GOING INSANE!

Okej Emilia.... nej Ksenija... nej Emilia... nej Ksenija - fucking andas. Snälla. Det hjälper inte att göra såhär. men vad fan ska man göra? Så stora val, stora förändringar. Jag fick min adhd diagnos efter typ 9års kämpande.... thats awsome. Fokusera. fokusera! Det är skola nu och jag måste försöka fokusera och få bra betyg. Jag måste lyckas, med allt. Jag får inte misslyckas. Åh gud lås in mig på psyk *djupt andetag* nej jag klarar detta. Paint on a smile and just roll with it. Ta det som det kommer, flörta med folk på tinder bara för att hitta nya vänner och inte va så sjukt jävla ensam. Well de har ju inte varit helt tokigt faktiskt. Men nu håller jag på att förlora min bästa vän... nej nej NEJ fokusera på bra! ... jag tappade alla ord. Allt försvann. Jag vill bara ligga här och stirra ut i inget o lyssna på musik men jag blir rastlös på 0.1 sekund... o jag har panik över ALLT men jag e glad över allt... my guilty pleasure is spray grädde. Om du ville veta.... anteckna gärna. Ja precis och du får gärna skriva "Ksenija´s guity...." yeah thats right. Jag fattar inte riktigt vad jag skriver ibland. tror inte en vanligt person kan hänga med i vad jag skriver eftersom jag skriver direkt ur tanke. ingen struktur, inga regler. Jag lever inte i en jävla låda med uppsats regler. Jag är fucking fri och tycker du att jag inte skriver som jag ska så... vafan läser du för? Försvinn! 

För er som faktiskt kom såhär långt... wow! Jag är imponerad över att någon ens brydde sig nog för att klicka sig hit. Tack så mkt! Och god natt. Jag hoppas era liv är lugnare än mitt är just nu. 

jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit. 

Jag tänkte att vi kör på med en frågestund nu när jag startar igen, nya människor vad vill ni veta om mig? Ni som följt mig från början, har ni fått mer frågor?

Jag svarar på alla frågor, sex, kärlek, vänner, föräldrar, diagnoser, självskadebeteende, självmordstankar, skola osv. Svarar ärligt på allt för jag ser ingen mening i lögner!

Ni kan fråga anonymt om ni vill, via facebook, kommentarerna, instagram eller kik.

FRÅGA PÅ!!

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna dag. Jag vaknade första gången vid 7… somnade om, vaknade kl.9 och kunde inte somna om. Dock orkade jag inte gå upp ur sängen förens halv 3. Då gick jag upp, gjorde iordning mig och stack till UMO och bokade tid för att fixa preventivmedel. Ångestnivåerna slog igenom taket när jag gick in genom dörrarna och letade mig fram trots att jag varit där innan. Jag gjorde de jag skulle göra, och som vanligt när jag är som nervösast verkar jag som minst nervös och agerar som om jag är den mest bekväma och dominanta personen som finns… jag hatar det!! Men de är väl för att jag vägrar visa rädsla och vad jag faktiskt känner. Men som sagt, jag klarade det och kunde gå ut där ifrån och nästan börja andas lite igen. Skulle bara kolla hur mkt pengar jag hade på kortet men jag köpte en BH och en tröja när jag ändå var i stan och såg till att gömma mig om någon jag kände igen kom i närheten för att slippa konversera, eller bara bli sedd över huvud taget.

Jag kom hem och har basicly suttit här sedan dess… de e en av de jobbigare nätterna. Så idag vet jag inte vad jag ska skriva om. Vet inte om jag bör berätta om vilka planer jag har, vilka tankar som cirkulerar i huvudet och vad jag föreställer mig när jag sluter ögonen.

För första gången på väldigt länge är de inte mitt ex jag saknar när jag ligger i fosterställning och försöker få in en nypa syre och kontroll över min kropp… de e Nalle… och de känns bra. De känns som ett första steg på vägen. Men de gör mig också rädd. Dock gör de mesta mig rädd, vuxna, populära människor, snygga människor, bäbisar, barn, ungdomar, föräldrar, livet, att vara social, att prata, att öppna mig för mycket, att öppna mig för lite, att stänga ute alla och släppa in alla men mest av allt – mig själv. Jag är inte rädd för att dö, jag är inte rädd för hästar, att skada mig, att ramla och slå mig, att vara galen… jag är inte rädd för de ”normala” sakerna… men jag önskar jag var det i stället… eller inte rädd alls…

Har suttit o kollat Grimm hela dagen/kvällen/natten. Idag orkar jag inte skriva mer. Är rädd för att spåra ur och skriva för mycket.

Berätta suuuper gärna om vad ni tycker om min nya layout och header. O tar alltid emot kritik om bloggen! 

Ni vet säkert känslan av att stirra ut i inget, känna sig tom rastlös men för svag för att röra sig. Att vara trött utan att kunna sova, gråten i halsen trots att allt är rätt bra. Om någon frågar vad som är fel är ens uppriktiga svar att man inte vet. För man känner allt och inget, tänker på allt och inget alls. Försvinner ut i huvudet och försöker leta efter en speciell känsla, minne, lukt, ljud eller tanke. Men de är tomt, alla hyllor är tomma. Livet känns inte värt, men att avsluta det känns fel. Att gråta känns överdrivet men man önskar att man kunde. Man vill krypa ihop till en boll och vagga sig till söms men allting kommer på en och samma gång, panikångest, lugn, lycka, depression, ilska m.m allt är där. Och... de finns inget mer. Ingen mening, inget liv, inget att bry sig om... så känner jag just nu. 

Så min dag, vaknade av fösta larmet men inte tillräckligt så återgick in i en av mina skumma drömmar när jag nu va i rymden och skulle hissas ner från ett rymdskepp till ett annat i ett par läggnings och i rymdraketen jag var i så var ja i mitt kök men bakom mig var raketen trasig så där va yttre rymden... sedan *poff* va jag på jorden på en hybrid, robot flyg sak som fällde ut luckor o där kom de ut mindre hybrid robot saker. Allt i vitt och sist kom de robotar, jag smälte in i en robot och fick "robotkrafter" och sedan så försvann den och då smälte jag in i en ny... wtf... jag vet inte ens längre. Bättre än mina vanliga mardrömmar i alla fall. Vaknade inte alltför sent i alla fall. Ringde och väckte killen jag skulle åka och träffa. Vi kallar honom Nalle. Nalle skulle ringt mig typ 2h tidigare men skyndade mig och va där runt 12 tror jag. Vi käkade på sibylla och kollade på Hippoteket. Som vanligt när jag är i "nya" städer har jag smått panikångest över allt... eller ja inte riktigt men de känns typ så. De är så mycket att ta in! Ljud, bilar, trafikskyltar, människor, byggnader, sevärdheter, brunnslock, lyktstolpar, lukter, känslor.... allt... samtidigt. De får mig att virra runt och vara här och överallt samtidigt, håller inte en tanke i mer än en sekund. Vi gick sedan hem till honom och kollade på shamless och myste innan han skulle iväg till skolan en timme o öva på någon dans. Jag satte mig på en bänk och passade på att fråga runt på facebook om preventivmedel. När han va klar möttes vi där och åt glass... han försökte betala för mig... men... jag hatar när andra betalar för mig. Känns så fel av någon anledning. 

Ett av dom största problemen jag har nu när jag försökt träffa en ny är att jag märker hur fäst jag är vid mitt ex... de va fan ett halvår snart sedan vi gjorde slut... de känns dock som igår och jag saknar allt... vet inte om de blir värre pga min asperger för de e allt jag saknar, hela rutinen, sakerna i detalj, hans katt, syster, föräldrar, hus, säng osv. Jag saknar allt något sjukt. Men de känns inte som någon mening med att dra upp något, Jag får kämpa mig fram emot ångest och känslan av att mitt liv inte längre existerar... Så de e bara att försöka skaffa nya rutiner... men allt känns så jobbigt, omöjligt, för svårt. Men jag ska fan göra de. Ger jag upp nu... kanske jag inte tar mig ur de. Jag vill ta mig ur de och fortsätta vidare, framåt, skapa ett liv med rutiner, ett liv som fungerar och som jag vill leva. Aldrig haft ett liv som jag vill leva innan jag träffade mitt ex. Med honom skapade vi ett liv som jag kan gå tillbaka till varje dag... men de går inte. Vill bara försöka hitta stabilitet, livsvilja.... eller ja liknande. 

Vi gik ut o gick i en skog och gick sedan tillbaka till Nalle igen och myste. Sedan lyckades vi även missa den sista bussen så pappa fick komma. Under tiden vi väntade på honom (tar lååång tid att köra) så satt vi och pratade om de mesta mellan himmel och jord... en av sakerna som jag alltid gjort är att jag skrattar när jag absolut inte bör skratta. Som alla gånger jag blivit riktigt misshandlad... jag har skrattat för... "jag får inte visa svaghet"... du kan slå på mig allt du vill, skrika fula ord och tårarna kan rinna men jag skrattar som om de va kul... de får andra att fortsätta för samma skuldkänslor kommer inte fram. Samma sak när jag satt och berättade om mina mellanstadie år... den grova mobbningen och misshandeln både hemma och i skolan. Hur min ända vän vart mutad till att vara min vän (hon var vuxen) och hur allt kom på samma gång. Puberteten, hästarna dog kors och tvärs och misshandeln och mobbningen.... jag visste inte var jag skulle ta vägen och de första självmordstankarna och självskadebeteendet (visste inte vad de var förens i 8an) och självmordsförsöken... jag var 11-12år! Men ändå så började de där och sitter fortfarande kvar plus 100 andra men. Men vad kan jag göra åt de förflutna, de är bara att ta åt sig, lära sig av det och försöka gå vidare hur svårt och omöjligt det än må kännas. De andra alternativet är självmord, men de jag är räddast för är att misslyckas... så antingen gör jag så svaga försök att jag inte kan hamna på sjukhus eller fegar ur... jag vill inte hamna på sjukhus... allt förändras dock när jag är 18år. Då kan jag stänga ut mina "föräldrar helt" livet kommer bli enklare men rädslan för sjukhus kommer dock att försvinna... så jag är rädd och taggad. 

Tror de var allt för idag... nu ska jag försöka sova. De är ju alltid ett äventyr, kommer jag somna o drömma mardrömmar? Kommer jag vara för trött och hallucinera? Kommer jag bara ligga där och må piss? Eller kommer jag kunna tänka tillbaka på dagen som varit och känna pirret, fjärilarna i magen och den obeskrivliga känslan av kärlek? Får väl prova och se helt enkelt. God natt.