jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit. 

Jag tänkte att vi kör på med en frågestund nu när jag startar igen, nya människor vad vill ni veta om mig? Ni som följt mig från början, har ni fått mer frågor?

Jag svarar på alla frågor, sex, kärlek, vänner, föräldrar, diagnoser, självskadebeteende, självmordstankar, skola osv. Svarar ärligt på allt för jag ser ingen mening i lögner!

Ni kan fråga anonymt om ni vill, via facebook, kommentarerna, instagram eller kik.

FRÅGA PÅ!!

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna dag. Jag vaknade första gången vid 7… somnade om, vaknade kl.9 och kunde inte somna om. Dock orkade jag inte gå upp ur sängen förens halv 3. Då gick jag upp, gjorde iordning mig och stack till UMO och bokade tid för att fixa preventivmedel. Ångestnivåerna slog igenom taket när jag gick in genom dörrarna och letade mig fram trots att jag varit där innan. Jag gjorde de jag skulle göra, och som vanligt när jag är som nervösast verkar jag som minst nervös och agerar som om jag är den mest bekväma och dominanta personen som finns… jag hatar det!! Men de är väl för att jag vägrar visa rädsla och vad jag faktiskt känner. Men som sagt, jag klarade det och kunde gå ut där ifrån och nästan börja andas lite igen. Skulle bara kolla hur mkt pengar jag hade på kortet men jag köpte en BH och en tröja när jag ändå var i stan och såg till att gömma mig om någon jag kände igen kom i närheten för att slippa konversera, eller bara bli sedd över huvud taget.

Jag kom hem och har basicly suttit här sedan dess… de e en av de jobbigare nätterna. Så idag vet jag inte vad jag ska skriva om. Vet inte om jag bör berätta om vilka planer jag har, vilka tankar som cirkulerar i huvudet och vad jag föreställer mig när jag sluter ögonen.

För första gången på väldigt länge är de inte mitt ex jag saknar när jag ligger i fosterställning och försöker få in en nypa syre och kontroll över min kropp… de e Nalle… och de känns bra. De känns som ett första steg på vägen. Men de gör mig också rädd. Dock gör de mesta mig rädd, vuxna, populära människor, snygga människor, bäbisar, barn, ungdomar, föräldrar, livet, att vara social, att prata, att öppna mig för mycket, att öppna mig för lite, att stänga ute alla och släppa in alla men mest av allt – mig själv. Jag är inte rädd för att dö, jag är inte rädd för hästar, att skada mig, att ramla och slå mig, att vara galen… jag är inte rädd för de ”normala” sakerna… men jag önskar jag var det i stället… eller inte rädd alls…

Har suttit o kollat Grimm hela dagen/kvällen/natten. Idag orkar jag inte skriva mer. Är rädd för att spåra ur och skriva för mycket.

Berätta suuuper gärna om vad ni tycker om min nya layout och header. O tar alltid emot kritik om bloggen! 

Ni vet säkert känslan av att stirra ut i inget, känna sig tom rastlös men för svag för att röra sig. Att vara trött utan att kunna sova, gråten i halsen trots att allt är rätt bra. Om någon frågar vad som är fel är ens uppriktiga svar att man inte vet. För man känner allt och inget, tänker på allt och inget alls. Försvinner ut i huvudet och försöker leta efter en speciell känsla, minne, lukt, ljud eller tanke. Men de är tomt, alla hyllor är tomma. Livet känns inte värt, men att avsluta det känns fel. Att gråta känns överdrivet men man önskar att man kunde. Man vill krypa ihop till en boll och vagga sig till söms men allting kommer på en och samma gång, panikångest, lugn, lycka, depression, ilska m.m allt är där. Och... de finns inget mer. Ingen mening, inget liv, inget att bry sig om... så känner jag just nu. 

Så min dag, vaknade av fösta larmet men inte tillräckligt så återgick in i en av mina skumma drömmar när jag nu va i rymden och skulle hissas ner från ett rymdskepp till ett annat i ett par läggnings och i rymdraketen jag var i så var ja i mitt kök men bakom mig var raketen trasig så där va yttre rymden... sedan *poff* va jag på jorden på en hybrid, robot flyg sak som fällde ut luckor o där kom de ut mindre hybrid robot saker. Allt i vitt och sist kom de robotar, jag smälte in i en robot och fick "robotkrafter" och sedan så försvann den och då smälte jag in i en ny... wtf... jag vet inte ens längre. Bättre än mina vanliga mardrömmar i alla fall. Vaknade inte alltför sent i alla fall. Ringde och väckte killen jag skulle åka och träffa. Vi kallar honom Nalle. Nalle skulle ringt mig typ 2h tidigare men skyndade mig och va där runt 12 tror jag. Vi käkade på sibylla och kollade på Hippoteket. Som vanligt när jag är i "nya" städer har jag smått panikångest över allt... eller ja inte riktigt men de känns typ så. De är så mycket att ta in! Ljud, bilar, trafikskyltar, människor, byggnader, sevärdheter, brunnslock, lyktstolpar, lukter, känslor.... allt... samtidigt. De får mig att virra runt och vara här och överallt samtidigt, håller inte en tanke i mer än en sekund. Vi gick sedan hem till honom och kollade på shamless och myste innan han skulle iväg till skolan en timme o öva på någon dans. Jag satte mig på en bänk och passade på att fråga runt på facebook om preventivmedel. När han va klar möttes vi där och åt glass... han försökte betala för mig... men... jag hatar när andra betalar för mig. Känns så fel av någon anledning. 

Ett av dom största problemen jag har nu när jag försökt träffa en ny är att jag märker hur fäst jag är vid mitt ex... de va fan ett halvår snart sedan vi gjorde slut... de känns dock som igår och jag saknar allt... vet inte om de blir värre pga min asperger för de e allt jag saknar, hela rutinen, sakerna i detalj, hans katt, syster, föräldrar, hus, säng osv. Jag saknar allt något sjukt. Men de känns inte som någon mening med att dra upp något, Jag får kämpa mig fram emot ångest och känslan av att mitt liv inte längre existerar... Så de e bara att försöka skaffa nya rutiner... men allt känns så jobbigt, omöjligt, för svårt. Men jag ska fan göra de. Ger jag upp nu... kanske jag inte tar mig ur de. Jag vill ta mig ur de och fortsätta vidare, framåt, skapa ett liv med rutiner, ett liv som fungerar och som jag vill leva. Aldrig haft ett liv som jag vill leva innan jag träffade mitt ex. Med honom skapade vi ett liv som jag kan gå tillbaka till varje dag... men de går inte. Vill bara försöka hitta stabilitet, livsvilja.... eller ja liknande. 

Vi gik ut o gick i en skog och gick sedan tillbaka till Nalle igen och myste. Sedan lyckades vi även missa den sista bussen så pappa fick komma. Under tiden vi väntade på honom (tar lååång tid att köra) så satt vi och pratade om de mesta mellan himmel och jord... en av sakerna som jag alltid gjort är att jag skrattar när jag absolut inte bör skratta. Som alla gånger jag blivit riktigt misshandlad... jag har skrattat för... "jag får inte visa svaghet"... du kan slå på mig allt du vill, skrika fula ord och tårarna kan rinna men jag skrattar som om de va kul... de får andra att fortsätta för samma skuldkänslor kommer inte fram. Samma sak när jag satt och berättade om mina mellanstadie år... den grova mobbningen och misshandeln både hemma och i skolan. Hur min ända vän vart mutad till att vara min vän (hon var vuxen) och hur allt kom på samma gång. Puberteten, hästarna dog kors och tvärs och misshandeln och mobbningen.... jag visste inte var jag skulle ta vägen och de första självmordstankarna och självskadebeteendet (visste inte vad de var förens i 8an) och självmordsförsöken... jag var 11-12år! Men ändå så började de där och sitter fortfarande kvar plus 100 andra men. Men vad kan jag göra åt de förflutna, de är bara att ta åt sig, lära sig av det och försöka gå vidare hur svårt och omöjligt det än må kännas. De andra alternativet är självmord, men de jag är räddast för är att misslyckas... så antingen gör jag så svaga försök att jag inte kan hamna på sjukhus eller fegar ur... jag vill inte hamna på sjukhus... allt förändras dock när jag är 18år. Då kan jag stänga ut mina "föräldrar helt" livet kommer bli enklare men rädslan för sjukhus kommer dock att försvinna... så jag är rädd och taggad. 

Tror de var allt för idag... nu ska jag försöka sova. De är ju alltid ett äventyr, kommer jag somna o drömma mardrömmar? Kommer jag vara för trött och hallucinera? Kommer jag bara ligga där och må piss? Eller kommer jag kunna tänka tillbaka på dagen som varit och känna pirret, fjärilarna i magen och den obeskrivliga känslan av kärlek? Får väl prova och se helt enkelt. God natt.

Så först min dag I guess... skulle till umo men försov mig och hann inte åka dit eftersom jag skulle på körkortskurs med pappa så jag får börja övningsköra. När vi kom dit gick vi in i fel lokal (den gamla) rummen hade blivit tömda på alla möbler, väggarna var fläckade och gamla, det luktade rent men såg ut som ett gammalt mentalsjukhus som blivit utrensat om man bara tänker bort fönstren. Nu kom en låt från forza horizon på i hörlurarna och jag kan bara fokusera på den... xD *sitter o kollar bakverksvideos på fb tills låtejn är slut* Sådär nu kan jag fortsätta... hehe. I alla fall vi möter en tant i trappan som berättar för oss vart dom flyttat och vi åker dit. När vi väl är där och ska skriva in oss så finns inte min pappa med i deras dator trots att de var han som ringde osv.... men efter många om o men skriver hon in oss båda och vi sätter oss på den 3h långa tråkiga kursen som basicly bara handledaren behövde gå då allt hon pratade om var hur våra handledare skulle lära oss o bla bla. Vi kollade även på en film som handlade om en kille som vart påkörd av en full man... jag blir ... illa berörd av sådana filmer men inte som andra blir. Jag känner inte medkänsla för föräldrar eller nära så som jag tror andra gör. jag har svårt att sätta fingret på känslan. Men jag var i alal fall rasande i slutet för jag HATAR det svenska rättssystemet. Han som satt full bakom ratten fick 2år i fängelse! De är ingenting för att ha kört på och dödat ett barn!! För att våldta en som är under 15 får en vuxen bara 2år. Om du åker fast för år av barnmisshandel som kommer sätta djupa spår i barnet och som kanske förstört den personen för alltid får du två år men om du mishandlar en random person på stan som kanske var ett rent fucking asshole så får du massa med år bakom lås och bom. Vad är detta!?!

I kväll har jag i alla fall pratat med den nya killen jag träffat, vi ska ses imorgon och jag ser såååå mkt ifram emot det! Måste dock gå upp as tidigt med vad gör man inte för någon... som man... älskar... hu läskiga ord. Jag är rädd för jag måste sätta mig på en buss jag inte brukar åka villket alltid ger min ångest. Jag måste även vara på ett område och hemma hos nåon där jag aldrig varit innan. Jag vill bara blunda och låsa in mig i mitt rum på skolan ... men NEJ! Jag tänker inte falla offer för mitt psykiska mående jag måste ta tag i det och trotsa det som triggar mig. På tal om att trigga... jag är så lättriggad. Och jag hatar det! Fick en snap från ett av mina gamla ex för ett tag sedan. Det var en bild på två av hans kompisar. Tjejen på bilden hade ärr överallt på kroppen. Dom få sekundrarna som jag kollade på den snapchatten var nog de värsta på länge för mitt huvud fylls med flashbacks, lust att ta upp skärbladet, lust att bryta mitt mönster av att stå emot. Men jag vill inte hålla på med det igen! Det är som att vifta en påse kokain frammför en person som varit beroende. De är som att bjuda en nykter alkholist på alkohol. De är så de känns och jag vill vara stark nog att stå emot. Och tur som fan så var jag det. jag vill inte ha mer ärr, mina armar och ben är tillräckligt förstörda som dom är. Att försöka vara stark där också mer än vad vissa tror... ikväll har jag skrivit med en av mina närmsta vänner. Han var deppig och jag försöker alltid hjälpa och finnas där för honom men han är dålig på att prata om saker och ännu sämre med att skriva. Jag vill hjälpa så gärna men kan inte då problemet och historian ändras drastiskt hela tiden och det finns inget sammband någonstans. Jag vill hjälpa så gärna att de i stället drar ner mig... men jag försöker vara stark. Visa ingen smärta, inga tårar, ingen sorg inga känslor. 

Ikväll delade jag även denna bild och skrev ihop en liten text. Tycker de är hemskt vad som hänt och förstår inte varför man inte kan acceptera LGTB+ känns helt overkligt för mig. Känns lika självklart som att män och kvinnor är bra på olika saker som individer men precis lika mycket värda. Känns lika självklart som att låta människor tro på vad dom vill för att det kan ge dom hopp och mening i livet. De känns även lika självklart som att vi alla är lika vilken färg vi än har på huden, ögonen och håret. 

Jag är bisexuell och stolt!

Jag SKA uppdatera headern. Vi får se hur snart jag kan få upp den men sålänge kan nu ju njuta av mina fula misslyckade försök (blev dålig kvalité på flera bilder)

Tänkte att jag skulle starta upp min blogg igen. Kommer dock en period lite längre fram där jag inte kommer kunna uppdatera pga jobb. (finns ingen täckning där eller wifi) menjag kommer skriva tills dess.

Mycket har hänt och saker har förändrats, både till de bättre och till det sämre. Jag vet vilka jag kan lita på och vilka jag ska vända ryggen till. Min kille som jag hade förr när jag skrev lämnade mig för att han "tappat känslorna" hastigt och plötsligt... jag vet inte vad som hände men de hände. Finns ingen anledning att vara efterhängsen. De är bara att sträcka på ryggen och gå vidare. Och jag tror jag har hittat någon ny, han är snäll, söt, omtänksam, smart och helt underbar. Gillar de jag gillar osv, såklart vi har våra skillnader! Men, skillnader är inte alltid dåliga, man kan göra dom till något bra!

Skriver mer senare i kväll när jag har min dator. Tänker även fokusera på att uppdatera sidan (bilder header osv)