Ni vet säkert känslan av att stirra ut i inget, känna sig tom rastlös men för svag för att röra sig. Att vara trött utan att kunna sova, gråten i halsen trots att allt är rätt bra. Om någon frågar vad som är fel är ens uppriktiga svar att man inte vet. För man känner allt och inget, tänker på allt och inget alls. Försvinner ut i huvudet och försöker leta efter en speciell känsla, minne, lukt, ljud eller tanke. Men de är tomt, alla hyllor är tomma. Livet känns inte värt, men att avsluta det känns fel. Att gråta känns överdrivet men man önskar att man kunde. Man vill krypa ihop till en boll och vagga sig till söms men allting kommer på en och samma gång, panikångest, lugn, lycka, depression, ilska m.m allt är där. Och... de finns inget mer. Ingen mening, inget liv, inget att bry sig om... så känner jag just nu. 

Så min dag, vaknade av fösta larmet men inte tillräckligt så återgick in i en av mina skumma drömmar när jag nu va i rymden och skulle hissas ner från ett rymdskepp till ett annat i ett par läggnings och i rymdraketen jag var i så var ja i mitt kök men bakom mig var raketen trasig så där va yttre rymden... sedan *poff* va jag på jorden på en hybrid, robot flyg sak som fällde ut luckor o där kom de ut mindre hybrid robot saker. Allt i vitt och sist kom de robotar, jag smälte in i en robot och fick "robotkrafter" och sedan så försvann den och då smälte jag in i en ny... wtf... jag vet inte ens längre. Bättre än mina vanliga mardrömmar i alla fall. Vaknade inte alltför sent i alla fall. Ringde och väckte killen jag skulle åka och träffa. Vi kallar honom Nalle. Nalle skulle ringt mig typ 2h tidigare men skyndade mig och va där runt 12 tror jag. Vi käkade på sibylla och kollade på Hippoteket. Som vanligt när jag är i "nya" städer har jag smått panikångest över allt... eller ja inte riktigt men de känns typ så. De är så mycket att ta in! Ljud, bilar, trafikskyltar, människor, byggnader, sevärdheter, brunnslock, lyktstolpar, lukter, känslor.... allt... samtidigt. De får mig att virra runt och vara här och överallt samtidigt, håller inte en tanke i mer än en sekund. Vi gick sedan hem till honom och kollade på shamless och myste innan han skulle iväg till skolan en timme o öva på någon dans. Jag satte mig på en bänk och passade på att fråga runt på facebook om preventivmedel. När han va klar möttes vi där och åt glass... han försökte betala för mig... men... jag hatar när andra betalar för mig. Känns så fel av någon anledning. 

Ett av dom största problemen jag har nu när jag försökt träffa en ny är att jag märker hur fäst jag är vid mitt ex... de va fan ett halvår snart sedan vi gjorde slut... de känns dock som igår och jag saknar allt... vet inte om de blir värre pga min asperger för de e allt jag saknar, hela rutinen, sakerna i detalj, hans katt, syster, föräldrar, hus, säng osv. Jag saknar allt något sjukt. Men de känns inte som någon mening med att dra upp något, Jag får kämpa mig fram emot ångest och känslan av att mitt liv inte längre existerar... Så de e bara att försöka skaffa nya rutiner... men allt känns så jobbigt, omöjligt, för svårt. Men jag ska fan göra de. Ger jag upp nu... kanske jag inte tar mig ur de. Jag vill ta mig ur de och fortsätta vidare, framåt, skapa ett liv med rutiner, ett liv som fungerar och som jag vill leva. Aldrig haft ett liv som jag vill leva innan jag träffade mitt ex. Med honom skapade vi ett liv som jag kan gå tillbaka till varje dag... men de går inte. Vill bara försöka hitta stabilitet, livsvilja.... eller ja liknande. 

Vi gik ut o gick i en skog och gick sedan tillbaka till Nalle igen och myste. Sedan lyckades vi även missa den sista bussen så pappa fick komma. Under tiden vi väntade på honom (tar lååång tid att köra) så satt vi och pratade om de mesta mellan himmel och jord... en av sakerna som jag alltid gjort är att jag skrattar när jag absolut inte bör skratta. Som alla gånger jag blivit riktigt misshandlad... jag har skrattat för... "jag får inte visa svaghet"... du kan slå på mig allt du vill, skrika fula ord och tårarna kan rinna men jag skrattar som om de va kul... de får andra att fortsätta för samma skuldkänslor kommer inte fram. Samma sak när jag satt och berättade om mina mellanstadie år... den grova mobbningen och misshandeln både hemma och i skolan. Hur min ända vän vart mutad till att vara min vän (hon var vuxen) och hur allt kom på samma gång. Puberteten, hästarna dog kors och tvärs och misshandeln och mobbningen.... jag visste inte var jag skulle ta vägen och de första självmordstankarna och självskadebeteendet (visste inte vad de var förens i 8an) och självmordsförsöken... jag var 11-12år! Men ändå så började de där och sitter fortfarande kvar plus 100 andra men. Men vad kan jag göra åt de förflutna, de är bara att ta åt sig, lära sig av det och försöka gå vidare hur svårt och omöjligt det än må kännas. De andra alternativet är självmord, men de jag är räddast för är att misslyckas... så antingen gör jag så svaga försök att jag inte kan hamna på sjukhus eller fegar ur... jag vill inte hamna på sjukhus... allt förändras dock när jag är 18år. Då kan jag stänga ut mina "föräldrar helt" livet kommer bli enklare men rädslan för sjukhus kommer dock att försvinna... så jag är rädd och taggad. 

Tror de var allt för idag... nu ska jag försöka sova. De är ju alltid ett äventyr, kommer jag somna o drömma mardrömmar? Kommer jag vara för trött och hallucinera? Kommer jag bara ligga där och må piss? Eller kommer jag kunna tänka tillbaka på dagen som varit och känna pirret, fjärilarna i magen och den obeskrivliga känslan av kärlek? Får väl prova och se helt enkelt. God natt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, de var ett bra tag sedan nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen. Bloggen har inte varit aktiv på så länge. Men men, ville nog mest bara dela med mig av en dikt.      Mobilen vägrade ju klistra in den... men men. Fick bli en screens...

Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på...

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat...

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis...

jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit.  ...