Så jag tänke att jag kanske skulle börja blogga igen? Men jag måste fråga något från er om det ska funka. Va aktiva! Snälla, om jag inte ser att folk engagerar sig, tar åt sig och regerar på vad jag skriver så känner jag ingen mening med att skriva så jag ber er att gärna lämna en kommentar om ni vill få mig fortsätta blogga. Har så svårt att hitta motivation att fortsätta annars. Tack <3

Så mycker har hänt sedan sist, hemsk fittjul från helvetet och den bästa nyårsafton jag någonsin haft. Jag har varit ihop med min kille i över 6månader och vi är lika kära... ugh hatar de ordet. Ingen aning om varför. Ovs osv jag skulle kunna gå i evigheter och berätta om saker som hänt. Men jag lämnar det för en annan kväll. Idag tänke jag berätta om en av dom största felen jag gör, varje dag jag är runt folk - jag ler. 

En sak som jag gjort typ hela mitt liv, är att le, skratta och visa ett positivt men dominant koppsspråk. Det är motsatsen till den jag är. Hur dåligt jag än mår, hur illa allting än är så ler jag. Jag ler, jag skrattar och jag beter mig som om allt var bra. inegn vet avd som pågår bakom stängda dörrar - i mitt huvud. Det är inte många som lärt sig se det heller, tror inte det är någon som kan se när skratten och leendena är äkta eller inte för dom kommer naturligt. Jag kan le naturligt när dom, jag kan hålla tillbaka allt. Såklart det bubblar över då och då men jag flyttar mig fårn allt mänskligt och spenderar allt från 1minut till 1 timme på toalettgolvet och seda kan jag gå ut med samma leende och skratt som jag hade innan, ingen ser, ingen vet och ingen förstår. Jag tror det är för att jag aktiverar ett sorts försvar. Jag kan inte släppa in någon nära inpå mig, berätta allt och låta folk veta mina om mina mörkaste sidor. För när man väl sett dom, då finns det ingen återvändo, då är det allt man ser. 

At jag har svårt att lita på folk är inte så svårt att förstå, men det är viss perioder då jag låser in mig i mig själv och vägrar komma ut. De e en sådan period som jag haft sedan skolan började, jag har ingen ork att gå upp att kämpa. Att träffa människor och föra konversationer. 99% av tiden önskar jag att alla försvann och att det bara var jag kvar. Så kan kunde slå ut min ilska, krasha alla fönster, skrika och ha sönder allt i min väg utan att oroa mig för att åka fast eller  betala. Att jag bara kunde njuta av tystnaden och naturen och att luften var sådär ren som den är mitt i skogen efter en regnstorm. Frisk luft, inga avgaser eller rök. Men sedan vaknar man från dagdrömmen och inser att det inte är så det är. Jag går in i mitt rum med samma leende som alltid, låser och sjunker ihop på andra sidan för att släppa ut dagens spänningar och ångest. Men det är inget som någon ser och inget som jag vill att dom ska se. För som sagt, ingen kan bedöma mitt mående. Den ända som vet hur det står till och hur det verkligen är, det är jag. Ingen annan har någonsin sett det. 

Att skratta och le som försvarsmekanism är faktiskt en av dom mest skadliga sakerna man kan göra. Man signalerar till dom som slår på en att man tål mer, att det inte är så farligt eller allvarligt och då känner dom ingen sympati - då fortsätter dom. Jag vet personer som sagt efteråt att dom inte visste att de dom gjorde var mobbning, för att jag verkade tycka att det var okej... "bara på skoj". Sedan var det ju såklart folk som tog det längre än att haka på, dom som var dom som andra hakade på. Dom visste om det men fick aldrig den starka signalen att det inte var okej, att det dom gjorde var fel. Så dom fortsatte med rent samvete. Så varför slår kroppen på detta försvar? Jo för att visa den är starkare och obrytbar. Men så är det inte riktigt, har du någon gång varit extremt klumpig i närhetren av någon du vill imponera på och slagit i så du trodde att du skulle börja tjuta som en treåring, men i stället fortsatte du gå, skratta eller prata som att ingenting hänt för att du inte vill verka... umh.... barnslig eller mindre värd? Det är samma rektion men inte lika självdestruktiv. 

Så kom ihåg, att bara för att någon skrattar eller ler så betyder det inte alltid att den personen är okej. 

(c) Picture by me :) 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, de var ett bra tag sedan nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen. Bloggen har inte varit aktiv på så länge. Men men, ville nog mest bara dela med mig av en dikt.      Mobilen vägrade ju klistra in den... men men. Fick bli en screens...

Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på...

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat...

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis...

jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit.  ...