så jag är hemma... i stan.... idag har jag inte gjort mycket. blivit tjockare... min kille var tvungen att gå hem tidigt för att vara med sin mamma. Jag är så avundssjuk. Jag vet att han inte gillar när jag bara säger så, varje gång jag är hemma hos honom. Men jag ser hans familj som SÅ perfekt. Dom är mer vänner än mamma, pappa och barn. Alla kan umgås, prata skratta. När dom sitter vi d matbordet skämtar dom. Dom för riktiga konversationer och i min familj. Skriker vi, bråkar, endlösa diskussioner om sådant som inte är ett dugg kul att diskutera om. Det brukar sluta med att jag går där i från och äter senare. Det kasnke inte är en så stor deal, men för mig är det det. Man ska äta  när alla är vid matbordet. Inte sluta mitt i springa iväg och avsluta sen. Det känns så fel. 

Jag har aldrig varit lycklig här, skrik, bråk .... skrik och bråk utvecklas och blir fysiskt. Så nu när jag är här, och min kille inte kan vara med mig, är jag rädd. Jag är rädd och kan inte ha tankarna ifrån allt som har hänt i dethär huset, hur jag har suttit här i samma sak och gjort hemska saker mot mig själv för att slippa känna den åmgest jag känt. Hur jag gjort så många fel, hur jag blivit felaktigt anklagat och trott på det. Hur jag var för liten för att förstå att det inte var mitt fel, Att när man är så liten och är rädd. Då kan ingen skylla på en, då ska dom ta en där i från så man slipper skiten. rädda den lilla ungen som inte vet vad den gör. Rädda den och ta den där i från... åtminståne tills det är säkert att gå tillbaka. Men det kom ingen räddning, så ungen fick göra vad ungen kunde för att slippa alla bråk. Mot toaletten, där finns det ett lås, Trots att mamman vankar utanför, skriker o hotar att "ringa doktorn" för att "ungjävlen" är "helt dum i huvudet" o.s.v 

nej inga bra minnen, jag hadde den dörr här innan. Den kunde vi inte ha kvar. Jag sparkade ut underdelen och pappa slog ut övwerdelen första gången och jag andra. Mitt rum, mitt rum är där jag ska kunna känna mig säker, är där jag ska ha bra minnen i från. Jag ska må som bäst i mitt rum. Men jag ... jag har bara få bra minnen här i från... och jag föredrar alltid att var a någon annan stans. Så jag slipper minnena, så jag slipper komma ihåg. 

så dehär laddades upp 2012 ... och tja det var såhär det brukade sluta. eller. inte riktigt. I BÄSTA fall var det såhär det slutade... dehär lades upp på facebook och. Då visste jag väl inte riktigt avrför, men jag gjorde det. Med komme ntaren "Gulligt avslut på dagen" nu antar jag att jag la upp den för att få uppmärksamhet. Hjälp, ett skrik på hjälp men det var ingen som reagerade och jag var fast... 

Nu har jag suttit här och gråtit ett bra tag, snyftat över det som en gång var. Livrädd för vad jag har att förvänta mig av frammtiden. Ä så länge har jag jku varit nästan konstant mobbad och slagen i skolan, kommit hem till ett aggressivt hem... så jag vet inte vad frammtiden har för mig. Kommer jag alltid vara så fucked upp och rädd att jag kommer fucka allt eller kommer jag klarar att ta mig upp och möta mina demoner. Det vet jag inte än men jag tänker försöka för min killes skull.

en annan sak är att jag har alltid trott att alla har haft det som jag hemma. Skrikande fucked up föräldrar. Hårdhänta, lätt att dricka för mkt så fort vännerna kommer över. Jag rodde det var så det var. Men nu när jag varit hos min kille, sett hans familj... då börjar jag förstå att det inte är så det ska va.... det ska inte vara i närheten av det jag fick gå igenom! Dock finns det massor som får gå igenom så mkt värre... massor som blir .. ja ni vet... men ska det betyda att inte jag får må dåligt över det här. NEJ jag får fan göra det. NU tänker jag äntligen tillåta mig själv att må dåligt över all skit. För jag kunde inte göra något, jag var fast. Jag led... men det var ingen som brydde sig och mina föräldrar förstår fortfrande inte... och allt detta har lämnat mig... ganska fucked upp. Ingen tillit, inte tro... när får man sådant tillbaka? 

God natt.