Så idag tänkte jag inrikta mig på koncentration, jag har så gott som ingen. Ja det blir bättre och bättre. Men när jag va liten så jobbade jag nästan inget alls om jag inte tyckte det var kul, jag älskade svenska och ville alltid vara bäst och då jobbade jag. Men det var kanske inte bara jobb och absolut inte hela tiden. Nej mesta delen av tiden jagade jag en av killarna… han var en av dom som mobbade mig. Men när vi var ensamma, ja ibland kom det riktigt hemska saker ur hans mun. Men det jag sysselsatte mig med var att jaga honom medan han skrek saker som att jag var tjock, ful m.m men, men jag tog inte så jätte illa upp när vi va där, ja de gjorde ont det gör det alltid, men poängen (nu är jag ute på sidospår) poängen är att jag tyckte att det var kul, det var det jag sysselsatte mig med. I stället för att sitta i klassrummet fick jag springa, röra på mig och inte behöva sitta och koncentrera mig. Men det var ingen som tänkte på att ta upp det och jag förstod verkligen inte. Det här kanske var i trean, sen så vart jag äldre och våra lärare ställde högre krav på oss. Dock var vi lite av en problemklass, vi hade två eller tre… ja konstiga personer alltså som verkligen stod ut, dom kan vi kalla för stadie 1, jag var nog stadie 2 för när dom inte mobbade dom så gick dom på mig. Jag var även högljudd, jag kunde lätt bli fysisk osv.

När man sedan började 7:an och riktiga krav började ställas på en. Att man skulle sitta stilla och tyst genom genomgången. Att man skulle sitta ordentligt på sin stol, inte låta osv dock när jag började 7:an så var jag inte längre högljudd. Flera år av mobbning hade gjort mig osäker och rädd för att prata. Att jag har aspberger hjälpte ju inte riktigt heller, men jag pratade inte längre lika mycket. Men det var ändå visst tillräckligt. Det var i det här stadiet som det började märkas mer, jag var fortfarande runt o störde andra, kunde inte sitta still. Tog varje chans att prata jag försökte i skolan. Men det var inte till så mycket nytta. Särskilt inte i matte då jag mest ritade och skrev, men jag hade en bra lärare som pressade mig till ett E. Dock i 8:an gick det mer utför då våran lärare fick hjärncancer och inte kunde undervisa. Jag gick väldigt fort ner till ett F då ingen av dom lärare vi hade tog sig den tiden att hjälpa och pressa mig.

I 9:an började jag inse på riktigt att det inte var så som jag trodde, jag hade eller har ganska grova koncentrationssvårigheter. Minsta ljud, suck, tickade, rörelse och jag är borta från det jag ska göra. En väckarklocka var när jag var i omhoppningen på min första regionala 110, jag red mot ett hinder med lång ansatts på en väldigt het häst och sen hör jag en häst gnägga, kollar ditåt, glömmer bort att jag ens rider mot ett hinder han ökar farten, och ökar och sen brakade vi rakt in i hindret. Vi gick inte omkull och var inte nära men jag slog i huvudet hårt i hans hals, jag kan bara tänka på hur det kunde ha slutat, och jag vill ha hjälp med detta.

Nu är vi i nutid, 2015 och jag har inte fått någon hjälp. Jag får gå ifrån lektionerna när jag behöver. Men det räcker oftast inte. I ridningen är det extra svårt, massor med elever och hästar inklämda i ett ridhus, ibland avdelat med två ridlärare. Då vill jag bara hoppa av hästen och gå ut för att huvudet ska få lite lugn och ro. Jag gillar dock hur vi har löst matten. Jag får arbeta med våran special pedagog, med musik i öronen och inte för mycket runt omkring mig. Jag får hjälp med all matte då jag missat så oerhört mycket på grund av att jag inte har jobbar förrän nu, så om du är yngre, du sitter där och du har så svårt för vad du nu har svårt för. Be om hjälp, prata med vuxna och lös det. För när du kommer upp i min ålder och sitter med specialpedagoger, du har en ”plan” för att göra skolarbetet lättare, ingen fysik osv. det är jobbigt. Man känner sig korkad dum och man känner sig mentalt handikappad, jag överdriver men de är så det känns. Så ta hjälp NU!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag hoppas att ni tyckte att det här blogginlägget var inspirerande. Lämna gärna kommentarer om vad ni tyckte, var det för långt? För rörigt? Jag har ett speciellt sätt att skriva på, och det vet jag. Jag skriver som om jag pratar med dig. Vissa gillar det och vissa inte. Ge mig DIN åsikt. Jag värderar den och ändrar mig efter era eller dina åsikter. Så kommentera, eller om ni bara vill fråga mig något så svarar jag på frågorna i kommentars sektionen eller i nästa inlägg. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, de var ett bra tag sedan nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen. Bloggen har inte varit aktiv på så länge. Men men, ville nog mest bara dela med mig av en dikt.      Mobilen vägrade ju klistra in den... men men. Fick bli en screens...

Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på...

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat...

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis...

jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit.  ...