Så först min dag I guess... skulle till umo men försov mig och hann inte åka dit eftersom jag skulle på körkortskurs med pappa så jag får börja övningsköra. När vi kom dit gick vi in i fel lokal (den gamla) rummen hade blivit tömda på alla möbler, väggarna var fläckade och gamla, det luktade rent men såg ut som ett gammalt mentalsjukhus som blivit utrensat om man bara tänker bort fönstren. Nu kom en låt från forza horizon på i hörlurarna och jag kan bara fokusera på den... xD *sitter o kollar bakverksvideos på fb tills låtejn är slut* Sådär nu kan jag fortsätta... hehe. I alla fall vi möter en tant i trappan som berättar för oss vart dom flyttat och vi åker dit. När vi väl är där och ska skriva in oss så finns inte min pappa med i deras dator trots att de var han som ringde osv.... men efter många om o men skriver hon in oss båda och vi sätter oss på den 3h långa tråkiga kursen som basicly bara handledaren behövde gå då allt hon pratade om var hur våra handledare skulle lära oss o bla bla. Vi kollade även på en film som handlade om en kille som vart påkörd av en full man... jag blir ... illa berörd av sådana filmer men inte som andra blir. Jag känner inte medkänsla för föräldrar eller nära så som jag tror andra gör. jag har svårt att sätta fingret på känslan. Men jag var i alal fall rasande i slutet för jag HATAR det svenska rättssystemet. Han som satt full bakom ratten fick 2år i fängelse! De är ingenting för att ha kört på och dödat ett barn!! För att våldta en som är under 15 får en vuxen bara 2år. Om du åker fast för år av barnmisshandel som kommer sätta djupa spår i barnet och som kanske förstört den personen för alltid får du två år men om du mishandlar en random person på stan som kanske var ett rent fucking asshole så får du massa med år bakom lås och bom. Vad är detta!?!

I kväll har jag i alla fall pratat med den nya killen jag träffat, vi ska ses imorgon och jag ser såååå mkt ifram emot det! Måste dock gå upp as tidigt med vad gör man inte för någon... som man... älskar... hu läskiga ord. Jag är rädd för jag måste sätta mig på en buss jag inte brukar åka villket alltid ger min ångest. Jag måste även vara på ett område och hemma hos nåon där jag aldrig varit innan. Jag vill bara blunda och låsa in mig i mitt rum på skolan ... men NEJ! Jag tänker inte falla offer för mitt psykiska mående jag måste ta tag i det och trotsa det som triggar mig. På tal om att trigga... jag är så lättriggad. Och jag hatar det! Fick en snap från ett av mina gamla ex för ett tag sedan. Det var en bild på två av hans kompisar. Tjejen på bilden hade ärr överallt på kroppen. Dom få sekundrarna som jag kollade på den snapchatten var nog de värsta på länge för mitt huvud fylls med flashbacks, lust att ta upp skärbladet, lust att bryta mitt mönster av att stå emot. Men jag vill inte hålla på med det igen! Det är som att vifta en påse kokain frammför en person som varit beroende. De är som att bjuda en nykter alkholist på alkohol. De är så de känns och jag vill vara stark nog att stå emot. Och tur som fan så var jag det. jag vill inte ha mer ärr, mina armar och ben är tillräckligt förstörda som dom är. Att försöka vara stark där också mer än vad vissa tror... ikväll har jag skrivit med en av mina närmsta vänner. Han var deppig och jag försöker alltid hjälpa och finnas där för honom men han är dålig på att prata om saker och ännu sämre med att skriva. Jag vill hjälpa så gärna men kan inte då problemet och historian ändras drastiskt hela tiden och det finns inget sammband någonstans. Jag vill hjälpa så gärna att de i stället drar ner mig... men jag försöker vara stark. Visa ingen smärta, inga tårar, ingen sorg inga känslor. 

Ikväll delade jag även denna bild och skrev ihop en liten text. Tycker de är hemskt vad som hänt och förstår inte varför man inte kan acceptera LGTB+ känns helt overkligt för mig. Känns lika självklart som att män och kvinnor är bra på olika saker som individer men precis lika mycket värda. Känns lika självklart som att låta människor tro på vad dom vill för att det kan ge dom hopp och mening i livet. De känns även lika självklart som att vi alla är lika vilken färg vi än har på huden, ögonen och håret. 

Jag är bisexuell och stolt!

Jag SKA uppdatera headern. Vi får se hur snart jag kan få upp den men sålänge kan nu ju njuta av mina fula misslyckade försök (blev dålig kvalité på flera bilder)

Tänkte att jag skulle starta upp min blogg igen. Kommer dock en period lite längre fram där jag inte kommer kunna uppdatera pga jobb. (finns ingen täckning där eller wifi) menjag kommer skriva tills dess.

Mycket har hänt och saker har förändrats, både till de bättre och till det sämre. Jag vet vilka jag kan lita på och vilka jag ska vända ryggen till. Min kille som jag hade förr när jag skrev lämnade mig för att han "tappat känslorna" hastigt och plötsligt... jag vet inte vad som hände men de hände. Finns ingen anledning att vara efterhängsen. De är bara att sträcka på ryggen och gå vidare. Och jag tror jag har hittat någon ny, han är snäll, söt, omtänksam, smart och helt underbar. Gillar de jag gillar osv, såklart vi har våra skillnader! Men, skillnader är inte alltid dåliga, man kan göra dom till något bra!

Skriver mer senare i kväll när jag har min dator. Tänker även fokusera på att uppdatera sidan (bilder header osv)

Jag är så trött på allt, allt plugg och all skol bullshit... Är så sur. Svenskan suger kuk rentav, finns inget intressant eller kul med vad vi gör där. Vi får inte vara kreativa och visa vad vi kan utan måste göra allt som robotar under raka riktlinjer. Okej säg att jag ska skriva en krönika med snälla låt mig få välja resten. Inte säga åt mig vad jag ska skriva om och praktiskt sätt skriva den åt mig. Engelskan är inte mycket bättre. först står hon o babblar helt ointressant om verb och allt såndär... och sedan ger hon oss papper att fylla i... papper för typ dom som går i trean... like really? Och okej man ska inte döma för mkt men hon lespar och liksom visslar när hon gör det och det är SÅ jävla irriterande!! Sova är en bra sak att göra på lektionerna... de gjorde jag unedr svenskan idag. Fy faan va tråkigt men fick lite sömn i alla fall. 

Okej, jag kommer inte göra något superlångt inlägg idag heler då jag städat, svabbat, sopat, diskat, duschat o allt dedär o klockan är kvart över ett. Så det blir inget super långt inlägg. 

Men i alla fall... sverige... vet ni vad bakom lod betyder? Under tygeln? Behind the vertical? no? Det är när hästen går bakom den raka lodräda linjen. Då går hästen bakom och indikerar falsk form och kan göra att hästen får svårare att andas och synfältet minimeras. Det är som rollkur fast inte till samma grad och väldigt ofta vet inte ryttaren om det. Många överdriver det och går upp i taken när hästen är pytte lite bakom. Det behöver du inte, men du ska se till att rätta till det direkt. Hästen ska aldrig gå där. Det är inte snyggt eller hälsosamt och är ett bra sätt för yngre som inte kan se hur ryggen och bakbenen jobbar att se att du inte kan rida din häst korrekt. 

En annan sak som jag också uppfattat det som att svenskar inte verkar fatta är var skänkeln ska ligga över hindren? Vet ni? Inte? Precis bakom sadeljorden! Och då menar jag hälst "på" sadelgjorden. Inte slänga upp benen och slarva. Utan minimal rörelse och en stilla skänkel för att inte störa hästen. Men vart jag än vänder mig så ser jag ryttare som inte verkar ha kunskap om detta. Varför? Jag fick aldrig lära mig varken det eller vad under tygeln var när jag gick på ridskola. 

Tredje saken jag tänkte ta upp idag är vad "starfishing" är. Det är när ryttaren är helt ur sadeln ovanför hästen med benen rakt ut för att sedan smasha in i hästens sidor. Ungefär som en ponnyspark förutom att ryttaren är lite över sadeln i ett galoppmoment (aldrig hört om det i trav eller skritt). Detta ses mest i barrellracing men jag har nu sett flera BARN göra det... är det det vi lär barnen? Att smasha luften ur hästen? Det är vetenskapligt bevisat att hästen har både tunnare hud och mer nervceller där vi skänklar, hur tror du då det känns att få en hel ryttare som sparkar allt vad dom har i sidorna? Ännu värre med sporrar! Det är också bevisat att hästarna oftare saktar ner och får sämre tider när ryttaren starfishar då dom faktsikt slår ut luften ur dom och får hästen att ungefär tappa andan. Ta det lugnt med era hästar!

Jag vill jätte gärna veta vad ni tycker om bloggen. Vad ni vill att jag ska skriva om, vad ni vill ha för nya inlägg osv osv. Brainstorma kommentarer så att jag kan fortsätta och göra bloggen roligare för er.

Hej...

Idag, jag vet inte. Dagen har väl varit okej I guess... rörig, jobbbig, bra... jag vet inte. Just nu vill jag lägga mig ner, sluta ögonen o lotsat att jag inte fanns. jag är så trött på allt men mest av mig själv... jag vet inte ritkigt vad jag ska skriva idag . Jag är bara trött, leden och arg. Känns som att jag skulle kunna slå ner en betongvägg med ett slag men sammtidigt känner jag mig så svag att jag inte kan ta mig upp men för hypad för att sitta still och för borsta för att kunna se bokstäverna jag skriver. Idag orkar jag inte, idag vill jag bara bort här i från. Jag vill bara glömma allt, livet... 

Så jag kommer ta upp detta en gång till. Jag förstår att man kan lägga ut saker på fb men att klaga på sin personliga... de är BARA för att få uppmärksamhet för att må bättre och kul för dig... men sedan så finns det ju en annan sida av storyn också. Typ som dom som inte har någon som bryr  sig. Och ännu värre är dom som först lägger ut sådant som på bilden och sedan lägger ut något om att folk är falska och igentligen inte bryr sig. Lilla gummen, gå tbx o välj. skulle dom inte bry sig skulle dom inte ta den tiden till att kommentera. Jag skiter i det. Jag är inte nära-nära någon. Och jag lägger itnte ut sådant. Jag har gjort det när jag var yngre och de okså i desperat försök till uppmärksamhet men jag kan erkänna det! Men de va de att när jag la ut något så var det inte en jävel som brydde sig och det kommer det inte vara nu heller. Det folk som lägger ut dom här sakerna inte tänker på att det sitter flera hemma ihopkrupna på golvet och läser vad dom lagt ut. Ser hur många som bryr sig och hör skriken utanför den låsta toalettdörren medans hon ber om att någon kan komma till hennes räddning, bry sig och ta henne där i från eller bara prata med henne. Vad som hälst för ett "hej" i stället för skällsord, klagomål och trakasserier. Jag vet, jag har varit henne. De tycket jag folk kan börja ta hänsyn till. Vill du prata med någon, hitta andra sätt, skriv till någon av alla dina kompoisar och kontakter. Det DU lägger ut läser andra också. Och alla blir inte direkt glada av att se hur många vänner du har och hur många som bryr sig om just dig. 

Som vanligt är alla anonyma och jag meanr inget illa till dom som skrivit kommentarerna eller den som lagt ut det. Men ibland tycket jag folk måste tänka efetr lite.

Såå... jag skriver på mobilen villket gör att de kan sluta hur som hälst... i alla fall. En sak folk ofta har missförstått är att jag inte försöker vara uppe hela natten! Jag försöker sova men jag känner mig själv och när jag kan somna och inte.. men ibland luras kropen som i natt. Dock kan de va för att jag har typ... kramp eller umh känns som växtvärk men jag växer nt längre så vet nt va de e... i min vänstra arm ? och att de får mig att känna mig slut i kroppen men de gör mig också ännu mindre uthållig.

Jag vet inte hur det är för andra men när jag lägger mig ner o ska sova då kryper de i hela kroppen... jag kan inte ligga stilla o slappna av! Såklart vissa nätter när man e riktigt nere så e de inte hyperaktiviteten som håller mig uppe men dom flesta nätter är det de. De känns som om jag skulle kunna gå upp o springa 3mil... o de spelar ingen roll om jag e trött heller jag e suuuper trött just men sova... nää. Onödigt! *suxck* jag önskar faktiskt att de va annorlunda. Tro mig!

Så jag har gått på två olika sömnpiller, först imovane som bara gjorde mig yr men kände inget mer ände o nu ciricadin som i början gav mig huvudvärk men känns nu inte alls... o då menar jag ingen skillad o de spelar ingen roll hur många jag tar .... jävla mespiller... de va (såklart) mamma o pappa som ville att jag skulle ta dom för de e så farligt att faktiskt ge mig något som kan funka! Idioter...!

Jag vill sova... klockan är nu kvart i tre, mitt huvud bultar, min arm gör ont, jag mår illa och jag vill bara sova. Snälla låt mig sova.

Så helgen... den har väl varit bra, red Bamse, Amazing och Coleen igår. Bamse fattade galopp och försökte sticka bara jag mjuknade (överskottsenergi) Amazing försökte bralla av mig men lyckades inte och Coleen var bara frammåt mjuk o härligt. Alltså var alla super roliga på sina små sätt. 

Bamse                                        Coleen                                    Majsan 

Okej, så hur står man ut med livet ibland? Vad gör man när man har tråkigt? Själv lever jag på andra ställen, ibland drömmer jag som samma värld men förändrad eller något helt random och drastiskt. Kommer nog aldrig berätta för någon om vad som finns i världarna, men jag lever i dom lika mycket som jag lever i denna om inte mer. Det är där min fristad är nu för tiden. Nya problem men jag får göra dom bara valen och vara den jag vill vara jag får lyckas och nå mina mål, spela upp coola action scener och möta folk jag aldig annars kommer få möta. Ofta driftar jag iväg och lämnar alla människor bakom mig... för det var nog de jag ville innan jag fick min kille. Nu kan jag drömma bort alla andra utom honom. För jag litar inte på någon. Och jag hoppas ingen tar illa upp av det, men ja. Jag drömmer bort er, för jag litar inte på att någon kommer stanna. Ingen brukar stanna så varför bygga upp en relation? 

Jag har alltid varit den som litat blint på folk, trott att alla är oskyldiga och snälla. Men någon gång var jag väl ändå tvungen att vakna upp, men jag tror jag insåg det lite för mycket. Nu finns det inte plats för någon. Jag är instängd i min bibbla och väggarna på den blir tjockare och tjockare. Nu tror jag inte på ett ord som någon säger, allt är här o nu lögn. Alla ljuger, jag ljuger, du ljuger. Jag förnekar det inte jag ljuger varje dag, om hur jag mår, hur jag känner, vem jag vill va, vad jag gör, vad jag tänker och vad jag gjort. Men jag vet när jag kan ljua och när jag inte kan ljuga. Om någon frågar hur min dag varit, eller hur jag mår så ljuger jag till 99% inte ofta jag är ärlig på den punkten... hur det gick på provet och vad jag ska göra i kväll kanske 50% lögn. Men i en serriös konversation med personer jag inte hatar så talar jag 99.9% sanning och är det något jag inte vill säga så säger jag det. För ljuga är inget jag vill, jag vill bara undvika onödiga frågot som jag inte vill svsra på. Djupa sammtal och att folk vet för mycket. För folk tror att jag är ganska öppen. Att dom "vet saker om mig" frö att jag kanske berättat några saker som dom tycker är super deep och jobbiga att prata om... glöm det. Ni vet inget om mig. Det finns saker jag kan berätta om för alla och det finns saker som ligger djupt djupt ingrävt.. vill ni ta reda på det då får ni KÄMPA... jag var en gång en öppen bok. Men boken har nu stägt. 

Vad är du? Öppen eller stängd? 

Så jag tänke att jag kanske skulle börja blogga igen? Men jag måste fråga något från er om det ska funka. Va aktiva! Snälla, om jag inte ser att folk engagerar sig, tar åt sig och regerar på vad jag skriver så känner jag ingen mening med att skriva så jag ber er att gärna lämna en kommentar om ni vill få mig fortsätta blogga. Har så svårt att hitta motivation att fortsätta annars. Tack <3

Så mycker har hänt sedan sist, hemsk fittjul från helvetet och den bästa nyårsafton jag någonsin haft. Jag har varit ihop med min kille i över 6månader och vi är lika kära... ugh hatar de ordet. Ingen aning om varför. Ovs osv jag skulle kunna gå i evigheter och berätta om saker som hänt. Men jag lämnar det för en annan kväll. Idag tänke jag berätta om en av dom största felen jag gör, varje dag jag är runt folk - jag ler. 

En sak som jag gjort typ hela mitt liv, är att le, skratta och visa ett positivt men dominant koppsspråk. Det är motsatsen till den jag är. Hur dåligt jag än mår, hur illa allting än är så ler jag. Jag ler, jag skrattar och jag beter mig som om allt var bra. inegn vet avd som pågår bakom stängda dörrar - i mitt huvud. Det är inte många som lärt sig se det heller, tror inte det är någon som kan se när skratten och leendena är äkta eller inte för dom kommer naturligt. Jag kan le naturligt när dom, jag kan hålla tillbaka allt. Såklart det bubblar över då och då men jag flyttar mig fårn allt mänskligt och spenderar allt från 1minut till 1 timme på toalettgolvet och seda kan jag gå ut med samma leende och skratt som jag hade innan, ingen ser, ingen vet och ingen förstår. Jag tror det är för att jag aktiverar ett sorts försvar. Jag kan inte släppa in någon nära inpå mig, berätta allt och låta folk veta mina om mina mörkaste sidor. För när man väl sett dom, då finns det ingen återvändo, då är det allt man ser. 

At jag har svårt att lita på folk är inte så svårt att förstå, men det är viss perioder då jag låser in mig i mig själv och vägrar komma ut. De e en sådan period som jag haft sedan skolan började, jag har ingen ork att gå upp att kämpa. Att träffa människor och föra konversationer. 99% av tiden önskar jag att alla försvann och att det bara var jag kvar. Så kan kunde slå ut min ilska, krasha alla fönster, skrika och ha sönder allt i min väg utan att oroa mig för att åka fast eller  betala. Att jag bara kunde njuta av tystnaden och naturen och att luften var sådär ren som den är mitt i skogen efter en regnstorm. Frisk luft, inga avgaser eller rök. Men sedan vaknar man från dagdrömmen och inser att det inte är så det är. Jag går in i mitt rum med samma leende som alltid, låser och sjunker ihop på andra sidan för att släppa ut dagens spänningar och ångest. Men det är inget som någon ser och inget som jag vill att dom ska se. För som sagt, ingen kan bedöma mitt mående. Den ända som vet hur det står till och hur det verkligen är, det är jag. Ingen annan har någonsin sett det. 

Att skratta och le som försvarsmekanism är faktiskt en av dom mest skadliga sakerna man kan göra. Man signalerar till dom som slår på en att man tål mer, att det inte är så farligt eller allvarligt och då känner dom ingen sympati - då fortsätter dom. Jag vet personer som sagt efteråt att dom inte visste att de dom gjorde var mobbning, för att jag verkade tycka att det var okej... "bara på skoj". Sedan var det ju såklart folk som tog det längre än att haka på, dom som var dom som andra hakade på. Dom visste om det men fick aldrig den starka signalen att det inte var okej, att det dom gjorde var fel. Så dom fortsatte med rent samvete. Så varför slår kroppen på detta försvar? Jo för att visa den är starkare och obrytbar. Men så är det inte riktigt, har du någon gång varit extremt klumpig i närhetren av någon du vill imponera på och slagit i så du trodde att du skulle börja tjuta som en treåring, men i stället fortsatte du gå, skratta eller prata som att ingenting hänt för att du inte vill verka... umh.... barnslig eller mindre värd? Det är samma rektion men inte lika självdestruktiv. 

Så kom ihåg, att bara för att någon skrattar eller ler så betyder det inte alltid att den personen är okej. 

(c) Picture by me :) 

Sååå... som ni nyss läste när ni läste titeln... jag har ingen röst och ingen ork... har ingen ork att blogga just nu heller och ni vet att jag inte brukar blogga i helger men vi får se hur det blir... men i alla fall. God natt på er :) 

Kände för att bjuda på mina fails och en jag fotade på en tävling jag var på. De e jag på dom två första och den sista bilden. Dom andra är jag bara fotografen till :) 

hope you enjoyed the faiils :)