depression och fobi... suck något av det jag hatar mest är när folk använder dom uttrycken i fel sammanhang. Utan att veta hur det faktiskt känns, utan att förstå hur det akn röra till en annans värld. Om jag hör någon säga: "fan vad deprimerd man blir" så tar jag det som att du är deprimerad. Depression är en allvarlig psykisk sjukdom, det är inte något du får VARJE gång du är nedstämd. Depremerad är man en längre tid, saker och ting spelar inte längre roll. Man bryr sig inte. Saker som en gång gjorde dig glad har du tappat intresse för, det finns inget att vara glad för. Det går inte att bli glad, glad finns inte. Glad har dött, och det ända som finns kvar är dina värsta minnen och du. Säg aldrig att du är deprimerad, det kan ta hårt på din omgivning och göra många som älskar dig oroliga. Jag har varit deprimerad i över 8år ... det är riktig depression. Även om det inte alltid syns på utsidan ligger det alltid och skaver inuti mig. 50% av mina toalettbesök är så att jag kan dölja mina panikattacker och mån ångest. Det är riktig depression. 

"My feelings are ripped apart and dragged away in different directions and I can't get to any of them and I don't know which feelings I should hold on to and which to let go. Im confused and my chest feels like its on fire. I both hate and love life and I want to both live and die"

Samma sak med fobier. Om jag nu ska förklara detta så enkelt som möjligt så är det många som säger att dom har fobier för saker. "jag har fobi för spindlar" då har jag några föjldfrågor. "1. kan du kolla på en spindel och känna att du inte får en äkta panik attack eller liknande men på samma stress nivå? 2. kan du inte få det ur huvudet på några dagar eller veckor, och kommer du alltid minnas spindeln så att varje gång någon tar upp spindlar så får du flashbacks? 3. Klarar du av att prata om spindlar eller blir det för mkt och du måste gå?" 

Jag har en fobi, För att... ehhh nu vart det svårt... lets just say at vi fick i uppgift attt skriva om Bulimi och jag var tvungen att gå fram till min lärare och berätta att jag inte kunde gör uppgiften pga min fobi. Medans jag sa det till henne var jag så rädd för att behöva skriva uppgiften på det att jag akakade och kallsvettades, när jag träffade mitt ex förra gången berättade han en historia om det som gjorde att jag började skrika och gråta för att få honom att sluta prata om det. Och idag vid maten togs ämnet upp och jag var tvungen att gå... hela kvällen har jag så fort jag inte koncentrerar mig starkt på något annat har jag fått flashbacks av det som min hjärna visualiserade när sdom pratade om det... kul... försökt få i mig lite mat... vissa saker går och vissa andra.. nej det tar stopp och jag har inte haft någon direkt matlust fast än att jag har tränat och inte lyckades få i mig någon middag. 

Jag har panik över allt, över skolan, över habiliteringen, över hästar och riding. Och över jul... Julen är den värsta tiden på året... man ska vara med sin familj, allt handlar om familj, Familj, FAmilj, FAMilj, FAMIlj, FAMILj, FAMILJ!! FAAN TA JULEN! Jag har ingen familj, jag har aldrig haft vänner tidigare, ja vill inte tillbaka till helvetes staden och... helt ärligt kommer det bli sjukt jobbigt för mig att vara med min kille under jul då han kommer att fira den med sin perfekta familj. Dom är en familj, en sådan jag bara skulle kunna fantisera om . Jag kommer se allt perfekt i dom och se hur illa min familj är. Ingen gillar varran, vi är rädda för varran och vill inte att våra ord ska vändas emot oss. Vi går som små tennsoldlater. Every man for himself. The strongest survives. Det är mitt så kallade "hem" ... jul...släkt ... vänner... familj... ugh. Självmordstankar, depression och ångest. det står alltid som högst runt jul... ser sååååå fram emot det *sarcasm*

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej, de var ett bra tag sedan nu. Jag vet inte riktigt vad jag gör här igen. Bloggen har inte varit aktiv på så länge. Men men, ville nog mest bara dela med mig av en dikt.      Mobilen vägrade ju klistra in den... men men. Fick bli en screens...

Allt roligt har ett slut, min soldlat har åkt hem och jag blev lämnad ensam igen. Försöker skilja tankarna, försöker tänka klart, försöker leva på lyckan o tryggheten jag kännt de senaste dygnet... och försöker att lugna mig själv med att fokusera på...

Så, basicly dagen började med att jag ställde klockan för att gå upp och ta min ADHD medecin... men... sedan var de ju så att jag vart arg på klockan och stänge av larmet eftersom jag hade sjuka drömmar. Jag drömde om en speciell person som nu lämnat...

Kommer inte gå in på detaljer. Det kommer jag göra när jag väl är 18 och har full kontroll över allt men de känns som att kontrollen släppts lite nu när jag sagt ifrån och tagit kommandot. Detta är en extremt extremt jobbig period och de känns precis...

jag uppdaterar bloggen så fort jag vaknar imorgon, denna natt känns omöjlig och denna dag har varit som vädret. Skit.  ...